Kort historik om vårdkasar

Vårdkasar var ett forntida system för att varna befolkningen för fientliga angrepp mot landets kuster och inre vattenvägar. De syftade dels till att ge byborna en möjlighet att sätta sig i säkerhet i högt belägna fornborgar, dels mobilisera till väpnat försvar mot inkräktarna.

Studerar man kartor med vårdkasar inprickade kan man tro att kartorna fått mässlingen. Så talrika var dessa varningseldar i vårt land. Inte bara efter vattenleder och sjöar utan också på berg och andra höjder i skogsbygderna. Utländska besökare vittnade om svearnas och göternas rike som Gårdbålariket eller Eldkusten.

Efter bemanning och placering delades vårdkasarna in i tre kategorier. Längs kusterna och i havsbandet kallades de böteseldar eller bergkasar och var konungens ansvar. Strandvakterna organiserades av skeppslagen. Bykasarna slutligen var böndernas uppgift.

De medeltida landskapslagarna innehåller uppgifter om vårdkasarnas skötsel och vilka straff som skulle utmätas om vakten/vaktmanskapet inte levde upp till sina skyldigheter. Att inte tända en kase vid fara bestraffades med böter motsvarande värdet av en eller flera hästar. Kunde man inte betala boten blev det i stället fängelse på vatten och bröd.

Hårdast var straffet för att tända en vårdkase i onödan. Den som gjorde det och satte skräck i bygden, orsakade panik och flykt och mobilisering, den personen kunde dömas till landsförvisning. 1789 vädjade landshövdingen i Stockholms län till Gustaf III att förbjuda användandet av vårdkasar, eftersom vakterna inte ansågs kunna skilja på svenska och utländska skepp, inte heller mellan handelsfartyg och krigsfartyg.

Det fanns också regler för hur kasarna skulle byggas. I centrum av en tänkt ring med en diameter på fyra meter placerades en rejäl furustör. Mot denna staplades sedan ett stort antal störar/trädstammar vilka hölls samman med ett järnband i toppen och runt mitten av kasens höjd. Ibland användes ett uttjänat vagnshjul som låsanordning i toppen. Höjden varierade från fyra manslängder till tio-tolv meter.

De största kasarna hade två våningar. I underdelen kunde de som hade vakten övernatta eller ta skydd mot regn, snö och blåst. Som i en lappkåta. Det övre utrymmet fylldes med torrt brännbart material, som snabbt skulle kunna förvandla kasen till en eldkvast synlig på långt håll. Varningssignalen skickades därigenom vidare till nästa kase i kedjan, som även den sattes i fyr och så vidare. En trekantig öppning nertill på kasen var försedd med en skinnfäll. Genom att lyfta och släppa ner fällen kunde man reglera syretillförseln inuti vårdkasen och åstadkomma blinkande signaler. Det var viktigt att vårdkasarna skiljde ut sig från andra typer av bränder, eldar att laga mat över eller värma sig vid.

Vid molnigt väder, i skymningsljus och nattetid signalerades fara med eld. I fullt dagsljus och solsken kunde det vara lämpligare att sända upp röksignaler. Då eldade man med surt granris och skapade tydliga rökpuffar mot himlen med hjälp av öppningens skinnfäll.

Ingen vet när systemet med vårdkasar togs i bruk i Norden. Motsvarigheter har funnits i andra länder och kulturer. Forskningen kring ortnamn visar att kasar rests hos oss åtminstone sedan folkvandringstid (400-500-talet e Kr). Sannolikt var de i bruk långt tidigare.

Vi vet mera om när vårdkasar senast användes i försvaret av Sverige.

När en brittisk och en fransk flotteskader siktades utanför Vinga på västkusten 1854 - under Krimkriget - uppfattade vaktmanskapet detta som ett möjligt angrepp mot Sverige. Vårdkasen antändes och signalen behövde ett dygn på sig att transportera varningen genom Västergötland, över Vättern, vidare längs de östgötska sjölederna till Bråviken och därifrån längs Östersjökusten upp till Stockholm. Men allt var ett misstag. De fransk-brittiska sjöstridskrafterna var på väg in i Östersjön för att angripa ryska befästningar i Ålands hav och Finska viken.

Så sent som under första världskriget reste landstormstrupper vårdkasar på Möja i Stockholms skärgård och på de gamla vårdkasebergen i Himmerfjärden och inloppet till Södertälje. Detta i den händelse att den militära radiotelegrafin inte skulle fungera. Telefonförbindelser saknades.

Ortnamn som Vårby, Vårberg och Varberg kan lätt härledas ur det historiska bruket av vårdkasar. Vårby hette Vardhby på fornsvenska. Vardh var lika med vakt. Vårby var byn vid vaktstapeln, byn vid vakten.

Enligt förordet till riksantikvarien Johan Hadorphs 1600-talsutgåva av Bjärköarätten, vår äldsta stadslag från 1300-talet, fanns fyra vårdkasar placerade längs med Mälarens vattenled med uppgift att varna Birkas invånare för intrång från Östersjön. Den första kasen ska ha stått på Brunkebergsåsen, den andra på Kungshatt, den tredje i Vårby och den fjärde vid Bockholmssundet. Det ska ha tagit cirka en timme att via den signalkedjan varna det öbaserade vikingasamhället. En imponerande hastighet jämfört med alternativet att buda varningen till fots, till häst eller med båt. Kanske kompletterades dessa fyra stora vårdkasar med ett antal mindre som hjälpte till att vidarebefordra signalen?

Flera kommuner har en avbildad vårdkase som sitt heraldiska vapen. Det gäller bland annat Huddinge inom vars gräns mot Mälaren och Ekerö bostadsområdet Vårby gård ligger. Kommunvapnet fastställdes 1947 i samband med att flera municipalsamhällen slogs ihop till en storkommun. För att erinra om vårbykasens historiska roll tänder Vårby-Fittja hembygdsförening en lördagkväll i oktober sedan 1998 en vårdkase på Korpberget i Vårby gård - med magnifik utsikt över Mälaren.

Björn Öijer